INNERÖRAT HAR HÖGT SPECIALISERADE CELLER
Innerörat är ett komplext organ som medicinska hörselforskare och öronläkare sedan länge har betraktat som relativt statiskt, vilket definitivt inte är fallet. I örat finns det ungefär 20.000 receptorer av olika typer, vilka tar upp ljud och omvandlar ljudvågornas rörelseenergi till elektriska impulser som sedan skickas till hjärnan för att bearbetas och ge en upplevelse av ljud. Det finns receptorer i innerörat som är högt specialiserade och detekterar enskilda frekvenser och smala frekvensområden, och det finns receptorer som bearbetar ljud inom ett bredare frekvensområde. Tillsammans kompletterar de olika typerna varandra.

Det finns många delar av innerörats hörselorgan som kan skadas. Innerörat består av hårceller (hörselreceptorer), nervtrådar som leder de elektriska impulserna till hjärnan, synapser (kopplingar i nervbanorna), stria vascularis och ett flertal andra strukturer såsom det tonstämda basilarmembranet som bland annat består av kollagen. Lutz Wilden har sammanställt hemsidan Das Gesunde Ohr om hörselskador och var vissa typer av skador kan vara lokaliserade.

Ofta frågar patienter om man inte kan gå in i innerörat och se vad som är skadat. Svaret på frågan är i dag tveklöst Nej. Till hjälp, när det gäller att fastställa skadans art och omfattning i innerörat, finns en hyfsad om än något trubbigundersökningsmetod hörseltestet (audiometrisk mätning), men det finns även andra undersökningsmetoder. De kan visa på eventuella skador, men det är mycket som måste beaktas vid undersökning.

ATT TA REDA PÅ OM HÖRSELRUBBNINGEN BEROR PÅ SKADA I HJÄRNAN
Det är inte alltid som hörselrubbningarna beror på perifera skador att det är innerörat eller hörselnerven som är anledningen till problemen. Det finns ibland anledning att anta att tinnitussymtom eller andra hörselrubbningar kan bero på att hjärnan eller den auditoriska hjärnstammen genererar hörselrubbningen. Det finns då andra undersökningsmetoder som kan avslöja sådana orsaker. Men samtliga används inte i Sverige.

Om rubbningen orsakas av hjärnstammen kan det säkerställas genom en så kallad hjärnstamsaudiometri där man undersöker Brainstem Auditory Evoked Potentials (BSRA).

Om något är underfunktionellt i hjärnan och det är anledningen till hörselrubbningen så kan man genom andra undersökningsmetoder eventuellt finna orsaken. Dessa undersökningar kan till exempel vara:

1. Brain Electrical Activity Mapping (BEAM) genomförs under ljudstimulering.
2. Virtual Reality Brain Electrical Activity Mapping (VR-BEAM).
3. Primary auditory cortex Mapping of Auditory Late Evoked Potentials (BEAM-ALEP).
4. Secondary auditory cortex Mapping of Cognitive Evoked Potentials (BEAM-P300).
5. PET-scanning.

Hjärnstamsaudiometri genomförs ibland på tinnituspatienter, men de övriga undersökningarna tar mycket lång tid och är mycket kostsamma, varför de nästan enbart genomförs i vetenskapliga studier. I Sverige finns det inte resurser, vare sig utrustningsmässigt eller ekonomiskt, för att genomföra alla dessa undersökningar. Dessutom finns det risker med vissa undersökningsmetoder. Patienter som exponeras för alldeles för högt ljud vid undersökning har påstått att de skadats av det, och det kan inte förnekas att det förefaller som om sådana skador har uppkommit vid vissa typer av undersökningar på sjukhusen.

INTRESSANTA LASER-STUDIER OM INNERÖRATS STRUKTURER OCH FUNKTION
Det finns de som påstår att det inte finns några vetenskapliga belägg för att hörseln går att reparera, men det är tvärtom. Det finns mängder av studier som visar på positiva effekter i innerörat.

Innerörats hörselreceptorer innehåller proteinerna aktin och myosin. Dessa proteiner finns även i skelettmuskulaturen och där är det de proteinerna som står för aktiv anspänning respektive passiv avslappning vid både statiskt och dynamiskt muskelarbete. De tvärstrimmiga, viljestyrda musklerna (skelettmuskulaturen) kan tränas för att kontrollera både anspänning och avslappning. På likartat sätt kan innerörats hårceller i viss grad tränas. Problemet är bara det att dessa celler inte är viljestyrda och att träningseffekten är måttlig. Ett annat problem är att alla människor inte har samma toleranströsklar för ljudvolym. Det finns individer som inte tål höga ljudnivåer; och om ljudvolymen är för låg så får man inte önskvärd träningseffekt.

På Karolinska Institutet i Stockholm genomfördes en sådan ljudträningsstudie som visade att hörseln kan förbättras genom träning med ljud med en optimal volym på 81 dB. Ljudvolymer på 85-90 dB kan däremot vara skadliga för hörselreceptorerna. 84 dB är en dubbelt så kraftig volym som 81 dB. Det är alltså i ett volymmässigt mycket smalt behandlingsintervall som man får en träningseffekt på hårcellerna (cirka 75-85 dB) och den optimala träningseffekten erhålls vid 81 dB. Ljud kan alltså vara bra för öronen om det inte är för högt eller öronen exponeras för lång tid. Behandling med ljud kan bidra till att i viss mån läka akuta hörselskador och återställa nyligen skadad hörsel. Behandlingsmetoden används inte av den svenska sjukvården trots att forskningen bedrivits i Sverige.

I två studier av G. I. Wenzel et al. i Houston, Texas, U.S.A. visade forskarna att basilarmembranets kollagen påverkas av LASER-ljus i positiv riktning så att hörselförbättringar kan komma till stånd. Kollagenets fransighet minskade även i studien, vilket visar att LASER-ljuset bidrar till att skapa ordning i molekyl-, protein-, och vävnadsstrukturerna och därmed skapa förutsättningar för organet och dess organeller att fungera bättre med än utan LASER-behandling.

Såväl Y. Shiomi et al. som A. Izzo et al. har visat att hörselnervens CAP (Compound Action Potential) påverkas vid LASER-ljusbelysning av innerörat. Siedentopf har visat att innerörats celler reagerar på LASER-belysning och inte bara på ljudstimulering.

Forskning om innerörat (audiologi/otologi) bedrivs av omkring 3.000 forskare runt om i världen. En försvinnande liten del av dessa forskare studerar i dag LASER-ljusets positiva effekter på innerörat. Men under de senaste åren har dessa blivit fler och nya studier har tillfört viktig kunskap som har medfört att förståelsen för hur innerörats vävnad fungerar och vilken matchning mellan olika vävnadsdelar som är av betydelse. Audiologisk forskning i kombination med förvärvade kunskaper inom andra medicinska specialiteter, medicinsk grundforskning och kliniska erfarenheter, bildar tillsammans den kunskaps- och erfarenhetsbank på vilken medicinsk forskning och medicinsk behandling vilar. Och det kommer alltid att finnas mer intressant kunskap att söka efter och förhoppningsvis ännu mer att upptäcka i framtiden.