Patientens rättigheter samt vårdpersonalens och vårdgivarnas skyldigheter
PATIENTENS RÄTTIGHETER
Patientlag (2014:821) PL
Svensk författningssamling 2014:821
3 kap. Information
1 § Patienten ska få information om
1. sitt hälsotillstånd,
2. de metoder som finns för undersökning, vård och behandling,
3. de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning,
4. vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård,
5. det förväntade vård- och behandlingsförloppet,
6. väsentliga risker för komplikationer och biverkningar,
7. eftervård, och
8. metoder för att förebygga sjukdom eller skada.
2 § Patienten ska även få information om
1. möjligheten att välja behandlingsalternativ, fast läkarkontakt samt vårdgivare och utförare av offentligt finansierad hälso- och sjukvård,
2. möjligheten att få en ny medicinsk bedömning och en fast vårdkontakt,
3. vårdgarantin,
7 kap. Val av behandlingsalternativ och hjälpmedel
1 § När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ska patienten få möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få den valda behandlingen, om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
Begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet är inte definierat i vare sig lag eller inom det medicinska etablissemanget. Uttrycket kom in i den svenska lagstiftningen år 1890, i den så kallade läkarinstruktionen. Av Högsta förvaltningsdomstolens dom 6634-10 framgår det att begreppet ska tolkas på så sätt att vården ska vara patientsäker.
Begreppet evidens finns inte inskrivet i lagen och är därmed inget lagstiftningsmässigt krav och kan således inte heller åberopas från regionens sida, eftersom regionen har en skyldighet att följa lagen och inte basera sina beslut på godtycke. Det är lagarna och ingenting annat som styr sjukvården. Enligt grundlagen "regeringsformen" är godtycke icke tillåtet i myndighetsutövning. Regionerna är myndigheter och all dess personal är myndighetsutövare och de är således skyldiga att följa regeringsformen, HSL, PSL, PL samt förvaltningslagen, lag om offentlig upphandling, europeiska konventionen om patientens rättigheter samt FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Även förvaltningslagen förbjuder godtyckliga beslut. Ett beslut ska alltid motiveras.
När regionernas möjligheter är uttömda så skall de remittera vårdbehövande patienter till sådana vårdgivare som har en sannolik möjlighet att hjälpa patienterna med deras sjukdomstillstånd. Om landstinget inte kan erbjuda någon verksam behandling inom vårdgarantitiden (inom tre månader efter det att patienten har träffat en specialistläkare) så ska patienten få vetenskapligt baserad behandling utan extra kostnad hos annan vårdgivare. Med annan vårdgivare menas annan klinik än landstingets egna, oavsett var den behandlande kliniken ligger, oavsett om den drivs av någon annan region eller något annat landsting eller om den drivs i privat regi och oavsett om en sådan behandlande privat klinik eller om den har eller inte har något vårdavtal med någon region.
Förebyggande sjukpenning för anställda
Läs om förebyggande sjukpenning på Försäkringskassans
hemsida
Om du behöver avstå från att arbeta på grund av en medicinsk behandling eller rehabilitering kan du få förebyggande sjukpenning. Behandlingen eller rehabiliteringen ska syfta till att förebygga eller förkorta sjukdom.
Den förebyggande sjukpenningen är på 80 % av lönen. Den förebyggande sjukpenningen har inga karensdagar och du kan vara förebyggande sjukskriven för de dagar som du till exempel åker till och går i behandling för att förebygga att ditt sjukdomstillstånd skall förvärras.
Du kan få förebyggande sjukpenning om du
- har en ökad sjukdomsrisk eller en sjukdom som riskerar att påverka
din arbetsförmåga
- på grund av behandlingen eller rehabiliteringen behöver avstå
från arbete under minst en fjärdedel av din arbetstid per dag
- blivit ordinerad behandlingen av en läkare
- går miste om arbetsinkomst som är sjukpenninggrundande
- är försäkrad i Sverige
Först måste du träffa en läkare som skriver ett utlåtande
med en behandlingsplan. Behandlingsplanen ska godkännas av Försäkringskassan.
Sedan ansöker du om att få sjukpenningen utbetald. Så här
går det till:
1. Din läkare skriver ett utlåtande med en behandlingsplan.
2. Du ansöker om att Försäkringskassan ska godkänna
behandlingsplanen.
Du kan bifoga läkarutlåtandet och behandlingsplanen digitalt
när du ansöker. Om du har fått dem i pappersform kan du
ta en bild med telefonen eller skanna in dem för att kunna bifoga digitalt.
3. Försäkringskassan skickar ett beslut om att behandlingsplanen
är godkänd eller inte godkänd.
Från att din ansökan om att godkänna behandlingsplanen kommer
in tar det normalt 30 dagar att handlägga ditt ärende. Om vi behöver
fler uppgifter kan det ta längre tid.
4. Du ansöker om förebyggande sjukpenning.
Du kan ansöka löpande eller när hela behandlingen är
klar. När du ansöker behöver du lämna uppgifter om din
lön, din arbetstid och din arbetsgivare.
Sjukvården och behandlingen på AudioLaser-kliniken baseras på en redan evidensbaserad metod och en annan metod som baseras på flera positiva, randomiserade, placebokontrollerade, dubbelblinda studier. Forskningsunderlaget för att kunna påstå att behanldingen fungerar är således mycket gott.
Om din läkare är tveksam, så informera honom eller henne om AudioLaser-klinikens hemsida, information och referensförteckning. Om du redan har undersökts på AudioLaser-kliniken, så kan du få ett intyg om graden av ditt sjukdomstillstånd och även om den behandling som du planerar att genomgå på kliniken.
VÅRDPERSONALENS SKYLDIGHETER
Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Översättningen i enlighet med den i K. prop. nr 125 till riksdagen 1971
Artikel 12
Allmänna skyldigheter
Artikel 12
1. Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.
2. De åtgärder som konventionsstaterna skall vidta för att till fullo tillgodose denna rätt skall innefatta sådana åtgärder som är nödvändiga för att
a) minska foster- och spädbarnsdödligheten och främja barnets sunda utveckling,
b) förbättra alla aspekter av samhällets hälsovård och den industriella hälsovården,
c) förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar, yrkessjukdomar och andra sjukdomar, samt
d) skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom.
Den internationella konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter ger ett likvärdigt stöd
som det stöd som framgår av konventionen om patientens rättigheter
samt de nationella lagarna i respektive land. Av stort intresse är
att alla patienter och andra medborgare enligt punkt 1 i konventionen har
rätt att kunna åtnjuta bästa möjliga hälsa och
därmed bästa möjliga vård. Det förutsätter
att länderna så långt som möjligt utvecklar sjukvården
så att den bäst tillgodoser patienternas behov, vilket har ett
stöd i punkt 2b, 2c och 2d. Regionerna bryter dock ständigt mot
denna konvention, vilken Sverige i egenskap av konventionsstat har förpliktigats
att följa. Rregioner kan enligt denna konvention inte neka sjuka patienter
remittering till sådan sjukvård som de själva inte erbjuder
och då patienterna inom regionerna inte har fått någon
verksam behandling som har gjort dem friska eller som har givit dem den
största möjliga symtomlindring som det är möjligt att
erhålla.
VÅRDPERSONALENS SKYLDIGHETER
Patientsäkerhetslag (2010:659) PSL
Svensk författningssamling 2010:659
6 kap. Skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl.
Allmänna skyldigheter
1 § Hälso- och sjukvårdspersonalen ska utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården ska så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten ska visas omtanke och respekt.
2 § Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bär själv ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter.
Första stycket innebär ingen inskränkning i vårdgivarens ansvar enligt denna lag eller annan författning.
6 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska se till att patienten och dennes närstående ges information enligt 3 kap. patientlagen (2014:821). Lag (2014:828).
7 § Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient ska medverka till att patienten ges möjlighet att välja behandlingsalternativ respektive hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning enligt vad som anges i 7 kap. 1 och 2 §§ patientlagen (2014:821).
Vårdpersonalen ska se till att patienten får den information om de olika behandlingsalternativ som finns och som patienten har behov av. Vårdpersonalen har ansvaret för att patientens önskemål om behandling tillgodoses. Om sjukvården inte har någon sådan vård att erbjuda så ska vårdpersonalen se till att patienten, med hänsyn till kostnaderna, får den vård som patienten önskar.
VÅRDGIVARENS SKYLDIGHETER (regionen)
Hälso- och sjukvårdslag (2017:30)
Svensk författningssamling 2017:30
AVDELNING II. BESTÄMMELSER FÖR ALL HÄLSO- OCH SJUKVÅRD
3 kap. Allmänt
1 § Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.
Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
2 § Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.
5 kap. Verksamheten
Allmänt
1 § Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Det innebär att vården särskilt ska
1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard,
2. tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen, och
5. vara lätt tillgänglig.
2 § Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges.
4 § Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.
AVDELNING III. LANDSTINGETS ANSVAR SOM HUVUDMAN
7 kap. Organisation, planering och samverkan
2 § Landstinget ska planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård.
Landstinget ska vid planeringen beakta den hälso- och sjukvård som erbjuds av andra vårdgivare.
8 kap. Ansvar att erbjuda hälso- och sjukvård
1 § Landstinget ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som är bosatt inom landstinget. Detsamma gäller i fråga om den som är kvarskriven enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och som stadigvarande vistas inom landstinget. Även i övrigt ska landstinget verka för en god hälsa hos befolkningen.
7 § Landstinget ska erbjuda dem som avses i 1 §
1. habilitering och rehabilitering,
3. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
Landstingets ansvar omfattar dock inte insatser enligt första stycket 1 och 2 som en kommun inom landstinget ansvarar för enligt 12 kap. 5 §. Landstingets ansvar innebär inte någon inskränkning i de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt annan lag.
Landstinget ska, i samverkan med patienten, upprätta en individuell plan när insatser som avses i första stycket 1 eller 2 erbjuds. Av planen ska planerade och beslutade insatser framgå.
9 kap. Vårdgaranti
1 § Landstinget ska erbjuda vårdgaranti åt den som omfattas av landstingets ansvar enligt 8 kap. 1 eller 2 §. Vårdgarantin ska innehålla en försäkran om att den enskilde inom viss tid får
1. kontakt med primärvården,
2. besöka läkare inom primärvården,
3. besöka den specialiserade vården, och
4. planerad vård.
2 § Om landstinget inte uppfyller garantin enligt 1 § 3 eller 4, ska landstinget se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1. de tidsperioder inom vilka vårdgarantin enligt 1 § ska vara uppfylld och i övrigt om garantins innehåll, och
10 kap. Övrigt
Val av behandlingsalternativ
1 § Regionen ska ge patienten möjlighet att välja behandlingsalternativ enligt vad som anges i 7 kap. 1 § patientlagen (2014:821).
Ny medicinsk bedömning
3 § Regionen ska ge patienten möjlighet att få en ny medicinsk bedömning enligt vad som anges i 8 kap. 1 § patientlagen (2014:821).
Regionen ska arbeta för en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen och arbeta för att förebygga ohälsa. Den vård som ges ska vara av god kvalitet, och den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Där det bedrivs hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård ska kunna ges, men det finns trots denna lagstiftning många exempel på sjukdomssegment (till exempel nedsatt hörsel, tinnitus, hyperakusi och balansrubbningar) där patienterna inte erbjuds någon funktionell / verksan behandling av regionerna, där den offentliga sjukvården saknar metoder för läkning eller lindring.
Landstingets ansvar är att planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i behovet av vård hos dem som omfattas av landstingets ansvar för hälso- och sjukvård. Stora sjukdomsgrupper ska landstinget således satsa mer på än på mindre grupper. Landstinget ska vid planeringen beakta den hälso- och sjukvård som erbjuds av andra vårdgivare, och landstingen är skyldiga att samverka med alla vårdgivare, även sådana som finns utanför det egna landstinget.
Landstinget ska erbjuda en god hälso- och sjukvård (inklusive rehabilitering) åt dem som är bosatta inom landstinget. Landstinget ska, i samverkan med patienten, upprätta en individuell plan. Av planen ska planerade och beslutade insatser framgå. Landstinget ska erbjuda vårdgaranti (detta gäller både undersökning och behandling). Om landstinget bryter mot vårdgarantin (planerad vård) så ska landstinget se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten eller att landstinget betalar för sådan vård som patienten själv uppsöker, om det är så att landstinget bryter mot vårdgarantilagen eller brister i sin skyldighet att remittera till annan vårdgivare. Annan vårdgivare är till exempel en annan klinik, oavsett om den drivs av någon annan region eller är privat. Lagen gäller oavsett om kliniken har eller inte har något vårdavtal med någon region. Vårdgarantilagen ska alltid vara uppfylld, och regionen ska ge patienten möjlighet att välja behandlingsalternativ enligt vad som anges i 7 kap.
REGIONENS MÖJLIGHETER ATT GENOM SÅ KALLAD DIREKTUPPHANDLING KÖPA VÅRDTJÄNSTER AV VÅRDGIVARE SOM SAKNAR VÅRDAVTAL MED NÅGON REGION
Lag (2016:1145) om offentlig upphandling
Svensk författningssamling 2016:1145
Bilaga 3 - Definitioner av vissa tekniska specifikationer
Offentlig upphandling
2 § Denna lag gäller för upphandling som genomförs av en upphandlande myndighet (offentlig upphandling). Med upphandling avses de åtgärder som vidtas i syfte att anskaffa varor, tjänster eller byggentreprenader genom tilldelning av kontrakt.
Tröskelvärden
4 § Om det beräknade värdet av en upphandling eller en projekttävling uppgår till minst det tröskelvärde som gäller enligt 5 kap. 1 § och upphandlingen eller projekttävlingen inte avser en tjänst av sådant slag som anges i bilaga 2, ska den genomföras med tillämpning av denna lag utom 19 kap.
Om det beräknade värdet av en upphandling eller en projekttävling understiger tröskelvärdet eller om upphandlingen eller projekttävlingen avser en tjänst av sådant slag som anges i bilaga 2, ska den genomföras med tillämpning av 19 kap.
19 kap. Upphandling under tröskelvärdena och upphandling av
tjänster enligt bilaga 2
Definitioner som gäller för detta kapitel
4 § Med direktupphandling avses en upphandling utan krav på anbud i viss form.
Direktupphandling får användas om upphandlingens värde uppgår till högst 28 procent av det tröskelvärde som avses i 5 kap. 1 § och som gäller för en upphandlande myndighet som inte är någon central upphandlande myndighet och som upphandlar varor och tjänster. Vidare får direktupphandling användas i tillämplig omfattning i de fall som förutsättningarna för förhandlat förfarande utan föregående annonsering enligt 6 kap. 12-19 §§ är uppfyllda eller om det finns synnerliga skäl. Den upphandlande myndigheten ska besluta om riktlinjer för användning av direktupphandling.
En region kan köpa enskilda tjänster (till exempel behandling av en enskild patient) för upp till åtminstone 250 000 kronor men även för större belopp än så om det handlar är ett sjukdomsfall där det föreligger fara för patientens liv eller hälsa. Något vårdavtal behövs således inte för att köpa in behandling för en enskild patient som har ett behov av sådan behandling. Det finns även vägledande domar på detta område.
SAMMANFATTNING
Sammanfattningsvis kan det påpekas att regionen har skyldigheten att till annan klinik remittera patienter med ett vårdbehov som landstinget inte kan tillgodose inom den egna verksamheten eller med hjälp av andra regioner eller de kliniker som regionerna har tecknat vårdavtal med. Remittering skall i sådana fall ske till någon extern klinik utan vårdavtal med någon region, alternativt utomlands (det är bland annat därför som vi har ett EU-regelverk om gränsöverskridande vård). Det är då patientens val av klinik och land som gäller. När landstinget inte aktivt remitterar patienten eller bryter mot vårdgarantin så ska patienten själv kunna söka sig till en annan klinik i landet och få kostnaden för vården ersatt av landstinget. Om patienten får dem aktuella vården utomlands och efter det begär ersättning för vård i annan EU / EES-medlemsstat så ska landstinget ersätta patienten för vårdkostnaderna i och med så kallad gränsöverskridande vård.
Samma förhållande gäller enligt svensk lag inom Sveriges gränser. Om landstinget inte remitterar patienten till sådan vård som kan hjälpa patienten så kan patienten själv ta initiativet till sådan vård, och landstinget skall i sådana fall betala kostnaden för vården och dessutom ersätta patienten för resorna i och med vården och eventuellt även utbetala traktamente och bekosta boendet på behandlingsorten (Hälso- och sjukvårdslag, 9 kap, 2 § Om landstinget inte uppfyller garantin enligt 1 § 3 eller 4, så ska landstinget se till att patienten får vård hos en annan vårdgivare utan extra kostnad för patienten). Observera att denna lag även gäller då en patient har fått behandling av landstinget men behandlingen inte har varit tillräckligt framgångsrik.
En remittering kräver inte att patienten ska bli frisk eller lindrad av den behandling som avses. All behandling baseras på ett statistiskt utfall, och det är mycket ovanligt med behandlingsmetoder som gör alla behandlade patienter friska eller lindrade i sina sjukdomssymtom. Sjukvård inriktas i första hand på att lindra sjukdomsymtom eller de negativa effekterna av sjukdomar och i andra hand at göra patienter friska.
Det finns i Sverige inga godkännandeförfaranden av olika vårdmetoder. Yttranden om huruvida en metod accepteras eller inte av den svenska läkarkåren är enbart ett yttryck för godtycke, vilket är olagligt i myndighetsutövning (till exempel på offentliga sjukvårdsinrättningar). Sjukvård ska baseras på vetenskap och inte på åsikter. Detta framställs på ett tydligt sätt i domar från Europadomstolen. I domarna används begreppet sedvanlig i de berörda yrkeskretsarna om vårdmetoder för att det klart ska framgå att nationella uppfattningar inte kan accepteras när det gäller beslut om patienters möjlighet att få vård.
Enligt Europarätten vid gränsöverskridande vård så ska de metoder som är sedvanliga i de berörda yrkeskretsarna ersättas. Det innebär att även sådana metoder som den svenska offentliga sjukvården struntar i att implementera i sin verksamhet ska ersättas om det finns någon form av forskningsunderlag och om metoderna har utförts under en tid i klinisk verksamhet. Det räcker enligt en svensk dom i Regeringsrätten / Högsta förvaltningsdomstolen att en metod har utförts på en klinik under en kortare tid och att det finns åtminstone en publicerad studie som visar att metoden fungerar, för att den ska accepteras som sedvanlig inom de berörda yrkeskretsarna.
Parallellt med detta kan nämnas att begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet inte har någon definition vare sig inom den medicinska branschen eller i svensk eller annan lagstiftning. Begreppet är således helt godtyckligt. Den språkliga innebörden i ordet vetenskap är att det finns minst en observation. Den observationen behöver inte vara publicerad i vetenskaplig litteratur utan endast gjord och dokumenterad. Normalt sett anses det dock att en sådan dokumentation ska vara publicerad i vetenskaplig litteratur och helst indexerad på MEDLINE eller PubMed, men det finns inget krav på att dokumentationen ska utgöras av någon dubbelblind studie. Den språkliga innebörden av begreppet beprövad erfarenhet är att något ska ha utförts minst en gång. Om man har gjort något en enda gång så har man erfarenhet av det och då är det beprövat.
Vad regionen anser om en metod som inte utförs inom den offentliga sjukvården har ingen betydelse för beslutet att remittera patienten till sådan behandling. Det är patientens önskemål och behov som ska styra remitteringen som inte ska styras av förutfattade meningar bland okunniga läkare, medicinskt ansvariga, klinikchefer eller verksamhetschefer som har till uppdrag att hantera klinikernas ekonomi och som tror att de först och främst måste hålla budgeten i stället för att se till patienternas bästa.
Ekonomiska grunder för utebliven remittering är olagliga. De ekonomiska ramarna / budgeten får inte begränsa patienter från att kunna bli friska med samhällets ekonomiska och kunskapsmässiga stöd. Alla patienter har rätt till den bästa sjukvård som kan erbjudas dem och det innefattar vård på alla kliniker, såväl offentliga som privata. Det behöver inte heller handla om sjukvård som utförs av läkare, utan sjukvården kan även utföras av andra legitimerade yrkeskategorier inom hälso och sjukvården (till exempel sjuksköterskor, sjukgymnaster, naprapater, kiropraktorer med flera yrkesgrupper) och till och med även av utförare som saknar sjukvårdslegitimation (till exempel massörer, homiatriker och homeopater). Det är möjligheterna (sannolikheten) till förbättring för patienten som är avgörande för om landstinget ska remittera patienten eller inte. Förutfattade meningar eller orealistiska medicinska uppfattningar hos den remitterande läkaren, verksamhetschefen eller den svenska läkarkåren får inte påverka remitteringsfrågan, utan läkaren är skyldig att sätta sig in i och känna till den aktuella metodens sannolikhetsutfall och enbart på den grunden fatta beslut om remittering. Hur en metod fungerar, eller om läkaren förstår sig på den eller inte, har ingen som helst betydelse för remitteringen i sig. Läkarens skyldighet är att se till att patienten får den vård där patienten har störst chans att bli lindrad eller få en förbättrad hälsostatus, alternativt tillfriskna. Patienters ekonomiska situation får inte förhindra att de får behandling. Bra sjukvård är en rättighet för alla och inte något som enbart ska vara tillgängligt för dem som ekonomiskt sett har det bra ställt.